There is no place like London

Idag var det sista dagen på sjukhuset. Jag hade bakat så mycket bullar och kakor jag bara kunde bära. Höll på i över två timmar igår. De kramade om mig så himla hårt och gav mig lite visdomsord på vägen. Lite sådär som tre extramammor. Så himla fina. Kommer nog sakna dem lite.

Fast det ibland har varit jobbigt (döden, vad jobbig den kan vara ibland) så har det oftast varit fint att få vara en liten del av deras liv. Att ha fått vara en liten ljusglimt för de barnen som har sjuka syskon. Som lätt glöms bort eftersom deras syskon är sjuka och måste måste måste bli friska, det finns inget annat.

Då har det varit fint att komma dit och se barnens ögon som lyser upp och säger "är det pyssel idag?" och jag nickar och säger att "ja, idag är det pyssel!". Och de skriker "JA!" och hoppar i förväg ner till pysselrummet. För där målar vi ödlor och trär pärlhalsband och färglägger prinsessor i timmar och man blir sedd och kan berätta om sitt syskon om man vill och om man inte vill det kan man bara koncentrera sig på den där rosa klänningen som Törnrosa har som tar en hel evighet att färglägga. Och berätta om sin bästis och vad man fick av sin morfar i julklapp. Såna där viktiga saker, ni vet. Sånt som ofta glöms bort när någon blir sjuk.