There is no place like London

I måndags ringde jag till Job Centre för att fixa en NI-intervju. NI står för National Insurance och behövs för att man inte ska behöva betala så himla mycket i skatt. Har man inte ett sånt nummer måste man i princip skatta 50%. Och det vill man ju inte.

Han jag pratade med kom från Skottland. (Gud vad jag råkat ut för många skottar den här veckan!? Träffade en på tunnelbanan också när jag höll på att flytta mina saker. Han sa att jag såg ut som en skolfröken. Jag frågade om det var en komplimang och han sa att det var ungefär det finaste man kunde vara.) Fattade i princip ingenting av vad han sa och var tvungen att säga ”pardon?” en himla massa gånger. Lyckades i alla fall fixa en intervju till idag. I Whitechaple.

Åkte dit igår för att se var det låg så det var inte alls svårt att hitta dit (som det var igår..). Kom in, anmälde mig och sen ställde jag mig och väntade med en massa andra. Vi var väl 30 personer som bara stod och väntade. Till sist ropades mitt namn upp och jag fick gå och sätta mig i ett väntrum. Där satt jag i en kvart innan en kvinna kom och sa ”Miss Andersson?”. Tog typ två sekunder innan jag reagerade, haha. Är ju inte alls van vid att folk kallar mig ”miss”.

Vi satte oss i ett litet bås. Var inte speciellt nervös faktiskt. Hon frågade en massa saker. När kom du hit? Var bodde du först? Vilket datum flyttade du till din nuvarande adress? Hur länge ska du bo där? Har du varit i Storbritannien längre än 40 dagar tidigare i ditt liv? Har du jobb? Är du gift? Allt gick bra och hon sa att jag skulle få mitt kort inom fyra veckor. Innan jag gick la hon till att hon tyckte att jag passade mycket bättre i svart hår (som jag har på mitt passfoto) än jag gör i blont. Visste inte riktigt vad jag skulle svara. Berättade att en dansk passkontrollant hade tyckt tvärtom. Hon sa bara ”boys..!” och himlade med ögonen.

Fick vänta 20 minuter till innan jag fick tillbaka mitt pass och sen var det klart. När jag kom hem låg det ett brev där det stod exakt vilken tid och plats jag skulle infinna mig för min NI-intervju, lite sent. Men det var i alla fall mitt första brev hit. Blev så himla glad över lite post.

Gick upp tidigt och åt frukost. Färska jordgubbar på neutral yoghurt. Ciabatta med ost. Juice. Ändå helt okej frukost liksom.

Det regnade ute så jag packade ner mina CV:n i tre påsar och gick ut för att söka jobb. När jag kom hem igen var det hög tid för lunch så det fick bli mackor med kyckling och sallad.

När Emma kom hem senare hade hon med sig finfinaste chokladen. Med ÄKTA GULD på. Galet.

Vi beundrar dem en stund och sen tar hon fram sin dator som har laddat ur. Och den går inte att ladda. Vi tänker ju automatiskt att den är sönder, men två timmar senare när vi ska äta middag inser vi att eluttagen, spisen och kylen inte heller fungerar. Men lamporna funkar. Mycket märkligt. Tänker att en propp/säkring har gått och kollar runt i lägenheten, men ser inget skåp. Jag springer ner i hallen där nere för att se om jag hittar ett skåp där. Istället hittar jag ett brev till oss. Där står det att vår gas blivit avstängd eftersom den inte blivit betald på länge och att den inte sätts på igen förrän skulden (£913!) är betald.

Vi ringer George en gång. Två. Tre. Fyra gånger ringer vi och han svarar inte. Emma pratar in ett meddelande. Då ringer vi Steven the Man. Finfina killen. Han säger hela tiden ”don’t worry” och säger att han ska ringa till George. Tio minuter senare har han ringt George, pratat in ett meddelande, smsat honom och ringt hans bror. Haha.

Till sist ringer George och säger att han kommer dagen därpå. Jag äter yoghurt till middag.

I måndags var det första morgonen i lägenheten. Så himla fint att vakna upp i sin egen lägenhet i London. Duschade och fixade till mig, men eftersom det inte fanns någon frukost hemma (eftersom både Tesco och våra bästisar bredvid var stängda) så hoppade jag det. Skyndade till Svenska Kyrkan och lämnade nycklar och sa hejdå och lite sånt där.

Åkte tillbaka till vår lägenhet och släppte in Johanna (vår nya roommate!). Visade henne runt och sen väntade vi på Emma. Åt nudlar till frukost/lunch när hon kom (klockan halv två..) och hoppade sen på bussen som går precis utanför.

Helt plötsligt hör vi hur någon spyr på nedervåningen och bussen svänger in till kanten och busschauffören kommer upp och säger att bussturen är slut för någon har spytt och när vi kommer ner spyr nästan jag för det är verkligen över halva golvet.

Hoppar av bussen och ser att vi har stannat precis framför ett ställe som kopierar nycklar. Helt perfekt eftersom det var en av de grejerna vi skulle göra i stan. Går in och kommer ut typ 10 minuter senare – £24 fattigare och sex nycklar rikare. Fatta! Han gjorde sex nycklar på fem minuter. Vi blev helt imponerade!

Hoppar på en annan buss i alla fall och det tog över en timme innan vi kom till Leicester Square. Helt galet! Satt fast i trafiken i 40 minuter. Fattar varför det alltid är så få människor på bussarna (förutom när tunnelbanan inte går, som i söndags, då blir det panik på bussarna istället!)

Fixar iallafall internet. Och en skruttmobil till Emma. Åker till Tesco och handlar mat. Äter middag. Snackar, chattar, går och lägger oss.

I söndags tog jag en liten sovmorgon. Kände att jag verkligen behövde det efter veckan. Skippade frukosten och gick istället i väg till Tesco för att handla lite grejer till den nya lägenheten. Hade varit jättefint väder hela dagen (och hela veckan: 26 grader people – går i bara t-tröja och svettas!), men givetvis börjar det regna när jag kommer ut. Och det slutar inte heller. När jag betalat alla glas och kökshanddukar och grejer fullkomligt öser det ner ute.

Kommer tillbaka till Seamen's Church och sätter mig vid datorn för att ta det lugnt. Inser att ingen av mina mobiler fungerar. Ringer (konstigt nog från en av dessa mobiler, men den fungerar bara i ungefär 1 minut) Emma i panik och bestämmer träff med henne klockan sju i lägenheten.

Har en hel del grejer att ta med mig så jag bestämmer mig för att dela upp det i två omgångar. Så jag packar ner så mycket jag kan i datorväskan (trycker ner trosor och strumpor och sådär runt om min dator) och i min Arktygpåse. Och i armarna bär jag en stor platslåda med glas, krokar, handdukar, tvål och lite annat sånt där nödvändigt. Tänker att det här blir inga problem, har 1,5 timme på mig att frakta allt detta + min feta resväska i nästa runda.

Hoppar av på London Bridge, allt är frid och fröjd. Skyndar bort till Nothern Line och precis när jag hoppat på säger de att den inte går till Camden. Får panik. Springer tillbaka till Jubilee Line, tar tuben till Green Park, byter till Victoria och åker till Warren Street Station, rusar upp på Warren Street och letar upp en busstation som ska ta mig till Calk Farm (allt detta bärandes på två feta tunga väskor och en stor låda i armarna + försöka hålla lite koll på min handväska). Hittar rätt hållplats, men bussen kommer inte. Hoppar på en överfull buss till Archway istället och får en utskällning av busschauffören som säger att han inte kan köra om jag står där framme. Folk suckar. Pressar mig bakåt så gott det går och till sist börjar han köra.

Tvingas hoppa av innan Camden Town Station och får därför gå vad som kändes som en mil (men nog bara var 2 km) med två väskor och en låda. När jag kommer runt hörnet kommer en liten pojke cyklandes, 6 år kanske. ”Out of the way, or I will run over you!” skriker han innan han stupar i backen och skrapar upp händerna och förmodligen bryter ena armen också. Den är i alla fall i en konstig vinkling. Jag får fram ett ”oj, hjälp” på svenska och springer fram och frågar om han är okej. Han ser livrädd ut och springer haltandes iväg så snabbt han kan. Hans cykel ligger kvar i olika delar över hela trottoaren. Vet inte vad jag ska göra, men han kommer inte tillbaka så jag skyndar vidare.

Kommer innanför dörren efter sju. Helt galet. Träffar Emma som är lika svettig som jag. Johanna ringer och berättar att Nothern Line är nedstängd vid Camden för att någon hoppat framför tåget. Vi dricker vatten och skyndar oss sen till tunnelbanan för att ta den till Archway.

I Archway hämtar vi så mycket saker vi bara kan bära i Emmas gamla lägenhet (som är långt ifrån lika fin som vår, åhåhåh). Täcke, kudde, necessär, kläder. Slänger oss på tunnelbanan igen. Lämnar saker här och åker vidare till Canada Water (för er som inte vet är vi nu långt upp i norr och ska långt ner i söder) för att hämta min väska och handla på det nattöppna Teskot. Tar väl 40 minuter ungefär. Kommer fram och inser att Tesco inte alls har nattöppet på söndagar. Deppar och hämtar min väska på Svenska kyrkan. Köper Polly för alla småmynt som man ändå aldrig blir av med annars och åker sen tillbaka hem. Inser att till och med butiken vi bor granne med har stängt. Det står inga öppettider där utan bara ”open til late” (vilket jag egentligen tycker är fint – men inte i söndags!).

Kom in i lägenheten och öppnar våra skåp. På min hylla ligger det två paket nudlar och ett paket kakor. Det får bli nudlar. Och sen kakor för att dämpa den värsta hungern. Skulle egentligen laga en riktig middag och sätta upp affischer på väggarna, men klockar är över tolv så vi bara äter, bäddar och sen somnar vi.

(Och förlåt för att det är så dåligt med bilder. Ska verkligen bättra mig och försöka fota allt jag ser.)

I torsdags gick jag upp tidigt för att möta Emma och Klara på Oxford Street. Vi satte oss på Pret A Manger för att äta frukost och diskutera hur vi skulle fixa ett boende på fyra dagar. Till slut bestämde vi att Klara skulle åka hem eftersom hon inte hade något boende och att jag och Emma skulle fortsätta leta.

Så vi ägnade hela dagen åt att leta. Först kollade vi Gumtree och ringde på en massa annonser där. Fick en visning hos Don på tisdag. Kändes lite sent. Bestämde oss för att gå till olika agencies och kolla där. Gick längs hela Lower Road, gick in på varenda mäklarställe och lyckades ändå bara skriva in oss på ett ställe. Jobbigt.

Drog till Camden och kollade, men gav upp efter en liten stund. Var trötta och hungriga eftersom vi gått upp tidigt och inte ätit något sen frukost så vi bestämde oss för att sluta leta och åka hem istället. Jag gick på Tesco och handlade lite och sen satte jag mig i Southwark Park, kollade på alla som tränade, åt jordgubbar och bläddrade i Vouge (som förresten är min favorittidning, men som är alldeles för dyr att köpa i Sverige).