Pete Doherty på O2 Academy i Brixton
Köpte öl och ställde oss vid scenen. Väldigt mycket större än jag trodde att det skulle vara. Först spelade The Lines, helt okej. Sen spelade Billy Bones, tråkiga. Sen skulle The Vue spela och Johanna hade pratat jättemycket om dem så vi var alla helt förväntansfulla. De riggade scenen, men efter 45 minuters väntan kom någon som jobbade där ut på scenen och sa "nä, nu kommer Pete Doherty istället" och så packade de ihop allting igen. Mycket märkligt.
Men ja, sen kom han ju. Peter Doherty. Ovårdad, blek och småtjock. Finaste Pete. Han började spela och det var då kaoset bröt ut. Asmycket tryck från alla håll. Minns knappt när jag upplevde så jävla mycket tryck senast, helt galet. Kastades bara fram och tillbaka och var man än försökte sätta ner sina fötter fanns andra fötter. Överallt hördes "oh my god, she's fainting, she's fainting!!!" och sen hivades tjej efter tjej över staketet. Och överallt var det fulla killar som skulle testa på det här med crowdsurfning. Galet. Ett tag undrade jag faktiskt om jag och Pete var de nyktraste där.
Efter "Time for Heroes" började några killar bredvid mig plocka fram pulver och piller. Då kände jag att det var dags att flytta. Pressade mig ut på sidan. Hade tidigare stått på andra raden i mitten, men nu stod jag på sjunde ungefär, ute på högerkanten. Bland en massa killar med långa luggar, festivalarmband och som kunde alla texter. Det var lite fint. 20 minuter senare var det slut. Det avslutades med att Mick från Babyshambles kom ut på scenen och de körde sista låten tillsammans.
När det var slut var det egentligen efterfest på Jamm med alla som uppträtt och Babyshambles, men vi var smått döda och mörbultade och bestämde oss för att åka hem innan tunnelbanan slutade gå. Och så var det med den kvällen.
The Arks avskedsspelning på Gröna Lund
Egentligen vet jag knappt vad jag ska skriva om den. Den var helt perfekt. Det perfekta avslutet. Skynket som föll, tårarna som föll. Grät igenom hela konserten.
Absolutely No Decorum. Clamour For Glamour. Breaking Up With God. Father Of A Son. Superstar. Tell Me This Night Is Over. Disease. Prayer For The Weekend. Let Your Body Decide. Laurel Wreath. It Takes A Fool To Remain Sane. The Apocalypse Is Over. One Of Us Is Gonna Die Young. Trust Is Shareware. The Worrying Kind. Echo Chamber. Stay With Me. Calleth You Cometh I.
Sen slut. För allra sista gången. Aldrig mer. Slut slut slut. Slut på tonårstårar, röda luggar och sjunga Calleth-allsången med 15 000 andra. Slut på tonåren. Det känns så. Nu är det slut. Och det känns okej.
Är så galet tacksam och stolt över att jag fått vara en del av allt det här i flera år. Något av det bästa som hänt mig, på riktigt. Utan dem hade jag inte fått vara med om så många fantastiska konserter. Hade inte insett hur mycket bra musik det finns. Hade inte överlevt högstadiet. Och framför allt: Utan dem hade jag inte träffat så många fina och fantastiska människor som jag faktiskt gjort. Så tack tack tack, för allt.
Vi Är The Ark. Alltid.
The Ark
Imorgon åker jag till Stockholm för att se The Ark en sista gång. Fina Ark som jag sett live 25 gånger (om jag räknat rätt?). 25 är en bra siffra. Jag är nöjd med 25. Bästa konserten var helt klart Berlin 2007. Den var något så utöver det vanliga att jag inte ens kan förklara. Har ändå sett dem 24 gånger till, men aldrig har det varit lika bra som då. Andra bra konserter som jag särskilt minns är Lundakarnevalen 2006, Way Out West 2007 och Vega 2007. Och några dåliga jag särskilt minns är ju Tivolirock 2007, Sofiero 2010 och Svedala Sommarrock 2011.
Har varit på releasefester. The Guild-spelningar. Upptäckt Jesus Christ Superstar och sett den två gånger på Malmö Opera bara för att Ola var med. Varit på Jepsons vernissage och blivit guidad av honom (fast alla tavlor såg likadana ut, hahaha - känns så typiskt honom).
Jag har varit 14 och stammat fram att ”jag tycker ni är bäst, kan jag få ta en bild med er?”. Och så fick jag det och mina ben var gelé och det var det enda jag pratade om i veckor. Satte upp pennan alla hade skrivit sina autografer med på dörren. Satte upp bilder när jag poserade med dem. Satte upp planscher på väggarna, fyllde min väska och dagbok med låttexter. Låste in mig på mitt rum och tänkte att ingen i hela världen utom de förstår hur det är.
Jag har skrikit rakt ut när det blev klart att de skulle vara med i Melodifestivalen, dansat runt i lägenheten när de vann och sen svurit och gråtit när de förlorade och höll helt med Ola om att det var en ”jävla dyngtävling” och varför ställde de upp i den för? Och varför fattar inte Europa vad som är bra? Citerade Ark rätt mycket faktiskt. När jag var en sådär 14, 15, 16.
Nu är jag 19. Bor i London. Citerar inte Ark och fyller istället mina dagböcker med låttexter av Paul Simon, Leonard Cohen och Pete Doherty. Packat ner alla mina Arktröjor och planscher i flyttkartonger har jag också.
Ska ändå bli fint att se dem en sista gång. Konsert nummer 26. Kommer nog bli fint och sorgligt. Fast mest fint.
Amanda Palmer på Heaven
Kön var redan lång och alla var så himla fina. Vi pratade om Ark och London och försökte få tiden att gå. Klockan sex var det insläpp. Mycket folk och Matilda köpte en tröja.
Först spelade The Jane Austen Argument. De var bra. Lite fina sådär. Hon var glittrig och han hade små svarta änglavingar. De spelade bara tre låtar. Sen spelade Bitter Ruin. Fyra låtar. Det var rätt lagom, de var inte lika bra. Och sen till sist spelade Amanda Fucking Palmer. I över två fucking timmar! Det var skitbra i början, men efter en timme längtade jag bara tills att det skulle ta slut. Och när klockan slog tio sa jag tack och hej fast det inte var slut.
När jag kom ut var det fortfarrande varmt. På Villiers Street spelade två killar Beatles-låtar på fiol och längre ner på gatan spelade en äldre man på en bastuba som sprutade eld. Och över hustaken kunde man se London Eye lysa. Då tänkte jag att det är ju faktiskt inte helt fel att bo här.
Charing Cross Station.
The Jane Austen Argument. Fotade inget mer, tyvärr.
Malmöfestivalen 2011
Stod allra längst fram i mitten och såg Hoola Bandoola Band. Askalas konsert fast publiken var seg. Dansade och klappade och sjöng och skrek och Mikael log så mycket mot mig att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Ville så himla gärna träffa honom igen efter konserten och säga hur bra han är men det var så fasansfullt mycket folk som ville göra det samma.
Billie the Vision and the Dancers förstördes av fulla fjortisar om skrekpratade om annat och vinglade runt. Men Emil Jensen gästade och han var fin. Sprang förresten på honom senare när jag var på väg till Stora scenen. Där spelade iallafall Daniel Adams-Ray och han var bra och söt fast det började regna. Sprang bort till Posthusplatsen och såg Serenades i regnet. Sprang tillbaka till Stora scenen och såg en alldeles magisk konsert med Veronica Maggio. När introt till "Inga kläder" kom skrek både jag och Filippa till och fattade varandras händer. Awesome.
Och ikväll avslutade The Ark festivalen. (Efter Maskinen, då hela torget gungade.) Det var bra, men inte alls om Malmöfestivalen 2007. Då det var 35 000 på torget och Ola skämtade om Konsum och skåningar och statyn på torget. Idag var det lite mer glest och det var samma mellansnack som det varit hela den här turnén. Men det var ändå bra och när konserten avslutades med konfettiregn och Ola skrek att vi skulle ge oss ut i världen så tänkte jag att det är ju precis vad jag ska och då kändes livet rätt fantastiskt. Att dansa i konfetti på Stortorget i Malmö var en rätt fantastisk avslutning. På årets Malmöfestival och på mitt liv i Sverige.
Arken i Parken
Igår var jag på Arken i Parken på Tyrolen. The Arks egen festival.
Såg The Hectors. 
Och Jojje Wadenius. (Och lite annat folk som jag inte fotade.)
Vid halv tio blev det dags för Ark. Det här var den enda bilden jag hann knäppa. Sen fick jag en panikattack och var tvungen att pressa mig bakåt. Fan fan fan. 
Efter lite korv och en massa Arkprat spelade EGLO. Dans dans dans. Blev rätt sent, var inte hemma förrän vid fem.
