There is no place like London

På onsdagen började vi dagen med en sovmorgon och sen en runda på stan innan vi gick till Sketch som ligger på 9 Conduit Street. Det var mysigt och lite speciellt och inte som de andra ställena jag har druckit afternoon tea på. Vi tog den traditionella brickan och fick då flera mackor och små bakelser och scones var. Tyvärr var det så gott att jag helt missade att fotografera det innan det var slut. Typsikt.

Efter det var vi så mätta att vi inte orkade någon middag. Gick på The Mousetrap på St. Martin's Theatre och sen var det bara att bege sig tillbaka till hotellet och pressa ner alla grejer i resväskorna. Slängde en hel IKEA-kasse med grejer för att kunna komma hem..

Måndagen den 14 november fyllde Prince Charles 63 år. Och eftersom det skulle vara ett royal salute i Hyde Park gick jag givetvis dit för att se vad det egentligen innebar.

Måste säga att det var otroligt märkligt. Först galoperade hur många hästar som helst i en lång rad genom parken och lämnade av sex (om jag inte minns fel?) kanoner. På hästarna satt en massa personer i fina engelska uniformer. Sen red de tillbaka hela vägen.


Under tiden ställde alla som skulle sköta kanonerna upp sig på ett speciellt sätt. Några meter bak stod en överste som skrek "One.. FIRE!" och så sköt den första kanonen, "Two.. FIRE!" och så sköt den andra kanonen osv. Vid varje kanonskott lät det som att blixten slog ner och det dröjde inte länge innan parken låg i total rökdimma så att man knappt kunde se någonting. Räknade inte hur många skott som avfyrades, men det borde varit 21 stycken(?).

När alla skott var avfyrade kom alla hästar tillbaka igen, hämtade upp kanonerna och personerna och galoperade tillbaka igen. En orkester började spela och sen var det slut. Mycket märkligt. (Och kan ju tillägga att Charles givetvis inte ens var där.)

Nu har jag varit hemma ett tag, men inte hunnit skriva för det har hänt så himla mycket hela tiden. Men nu ska ni iallafall få veta vad som hände min allra sista vecka i London.

Emma åkte hem den 11 november. Vi åt avskedslunch tillsammans och jag hjälpte henne med all packning. Sen var det tack och hej och så åkte hon hem till Sverige igen och jag blev ensam kvar. Himla sorgligt.

Dagen efter var det dags för Lord Mayor's Show. En väldigt gammal tradition. Först är det en lång parad och sist kommer borgmästaren (för City of London alltså, de har så många olika att jag inte kan hålla isär alla..) i en likadan guldig vagn som Prince John åker i i Disneys Robin Hood. Sen avslutas dagen med fyrverkerier. Och allt detta ville givetvis inte jag missa så jag tog bussen till Embankment och väntade på att de skulle lämna Royal Courts.

Det sjuka var att det kändes som en blandning mellan Andra Världskriget och Lundakarnevalståget. Folk i mörkgröna uniformer och rött band runt armen, hundratals människor som marscherade i takt, pansarvagnar och folk i militärdräkter som höll upp "do more, be more"-skyltar för att folk skulle gå med i The British Army - allt detta blandat med orkestrar, stora hundar, lättklädda tjejer, folk utklädda till grisar och hundar och kor, reklam för nya biofilmer, säckpipor osv. Ytterst märklig blandning alltså. Se själva:



Efter 70 minuter(!) kom äntligen Lord Mayor of London David Wootton i sin guldiga vagn och vinkade åt folket. Då ställde sig alla upp och jublade, även jag.

Lite senare var det fyrverkerier och sen var den dagen slut.

I måndags tog jag och Emma bussen till Westfield i Shepard's Bush för att se Justin Bieber tända julbelysningen där. När vi kom dit fick vi reda på att man fick inte gå innanför VIP-området utan ett band som man bara fick om man varit där 7am. Så himla dåligt tyckte vi. För om man inte var innanför VIP-området fick man inte se honom. Bara höra och kolla på en storbildsskärm.

Fördrev tiden med deras fria internet och klockan fem var det dags. Först kom en DJ och spelade lite peppmusik och sen hoppade Justin Bieber ut och ljudet från alla tjejer som skrek var helt öronbedövande. Han sa inte så mycket och det han sa hörde man inte för alla skrek så fasligt. Och sen körde han fyra låtar. Är igen Bieber-expert, men två av låtarna var iallafall ”Baby” och ”Never Say Never”. De andra två var antingen nya, kända eller jullåtar. Kan man ju gissa iallafall.
(här ska det vara en bild, men internet krånglar som vanligt, klistrar in den sen)

Det var väl ungefär var som hände. Han tände belysningen. Var allt som allt på scen i ungefär 20 minuter, vilket kändes lagom för mig, men jag tyckte det var hemskt snålt mot alla söta, gråtande fans som hade väntat sen tidigt på morgonen.

Ett bra tips till alla som kommer till London och vill gå på museum är att sticka dit när det precis öppnat. Det är vad jag gjorde förra söndagen medan jag väntade på att jag skulle få checka in på Sjömanskyrkan.

Tog bussen till South Kensington och gick på V&A som öppnade kl 10. En timme senare började det komma en hel del folk och då öppnade ju Natural History Museum så då passade jag på att slinka över dit istället och ta mig en titt innan det blev för mycket folk även där.

Då tog jag mig en titt utanför istället. För utanför Natural History Museum har julen kommit på riktigt. Där har de satt upp en isrink där man kan åka skridskor fram tills januari och där finns gran och varm choklad och karusell och ett godisstånd. Himla fint faktiskt. Även om det är lite ironiskt där isen smälter och folk åker runt utan jacka.

Internet här på Sjömanskyrkan är jättedåligt, men nu står jag vid den stationära datorn här på kyrkan så nu ska ni få en massa blogginlägg på rad. Det händer ju saker hela tiden.

Tänkte först berätta om när jag var på Oxford Street den 1 novemer och kollade på Christmas Lightning Swich On. Det var totalkaos när jag kom dit. De hade stängt av stora delar av Oxford Street + att de håller på att bygga om (vilket de gjort hur många år som helst – blir de aldrig klara?).

De hade spärrat av ett område utanför M&S Marble Arch där det fanns en stor scen och tv-skärmar och grejer. Först kom det ut en jättejobbig man som var sådär åh-vad-kul-och-pepp-vi-är. Och så skulle alla vifta med sina mobiler och sjunga jätteentusiastiskt ”Santa Claus Is Coming To Town” för det skulle tydligen visas på ITV. Kände mig måttligt road kan jag ju säga.

Den största anledningen till att jag gick dit var för att det varje år är en kändis som tänder julbelysningen. Alltid någon väldigt känd och det är väl alltid kul att se kändisar? Och när den överentusiastiske presentern avslöjade att det var The Saturdays som skulle tända belysningen skrek hela Oxford Street av lycka och folk (både unga och gamla) började hoppa upp och ner. Själv stod jag som ett frågetecken. Hade ingen aning om deras existens innan den 1 november. (Hade inte missat nåt heller märkte jag sen när de uppträdde.) Fler som uppträdde och folk som höll tal och sen tände The Saturdays belysningen (himla fräckt!) och så sköt de fyrverkerier och grejer (givetvis, fortfarande England jag bor i). Festligt värre.

På söndag spelar Tampa Bay Buccaneers mot Chicago Bears på Wembley. Och det skulle givetvis firas (älskar det här att man firar exakt allting i London) och eftersom alla utom jag jobbade sent ikväll tog jag själv bussen ner till Trafalgar Square.

Kollade först runt på området. På björnar och piratskepp.


De delade ut gratis popcorn så alla drack öl och åt popcorn (blir kanske så när man korsar England och USA?), även jag. Ingen god kombo det där förresten, öl och popcorn.


Sen satte jag mig ner. Man hade fått en liten kartongstol när man kom in som man skulle sitta på direkt på marken. Kändes inte alls som att de skulle hålla, men de var hur bekväma som helst. Som en riktig stol! Fast kallt var det såklart. Speciellt mot slutet av kvällen och speciellt om fötterna.


Det började med att en programledare från BBC kom in och snackade. Han presenterade ett trummande gäng från Chicago.


Och sen intervjuade han en av stjärnorna i filmen Jerry Maguire, Cuba Gooding Jr. Efteråt kollade vi på hela filmen. Som var väldigt bra faktiskt, hade inga höga förväntningar alls. Och hjälp vad gullig barnet var!


I pausen fick vi se Tampa Bay Buccaneers Cheerleaders.


Så himla fin och småkonstig kväll som bara kan bli om man blandar England och USA. Nu ska jag lägga mig i sängen med varm choklad och en bok. Livet är skönt.

Det blev ingen inflyttningsfest igår för vi var inte på inflyttningsfesthumör. Vi var mest bara på biohumör. Så vi hoppade på en buss till Angel och hittade till sist till The Vue. Där såg vi Tinker, Taylor, Soldier, Spy och jag måste erkänna att jag inte fattade mycket av den. Vilket var helt sjukt och jag kan fortfarande inte fatta att jag inte fattade. För jag fattade liksom allt de sa. Och Emma kunde inte förklara den för hon fattade inte heller. Och när den var slut satt vi kvar ett tag för vi var helt tagna av att vi inte fattade. Och försökte reda ut det lilla vi trots allt fattat. Det satt en kille bakom oss och han såg också helt tagen ut. Önskar att jag såg samma film som honom.