Sista inlägget
Och tänk att jag har uppfyllt en av mina drömmar redan. Inte ens fyllt 20 och redan uppnått ett av mina mål i livet: Att en gång bo i London.
Den här resan har ändrat hela min syn på England och det engelska samhället. Den har ändrat min syn på världen, på Sverige och på mitt eget liv. På mig själv. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Hur mycket och vad jag klarar och inte klarar. Jag har växt som person. Jag har fått ny respekt för pengar och större förståelse för de som kommer till Sverige från andra länder. (Det enda som inte ändrats är min syn på engelsmännen - de är lika fula, roliga och artiga som de alltid varit, haha.)
Till er som funderar på att åka, alla ni som sitter och velar: ska jag åka, ska jag inte? Jag säger åk! Gör det. För om ni inte gör det kommer ni ångra er. Även om det kanske inte är rätt, även om ni kanske åker hem igen så har ni iallafall testat. Och då vet ni, detta var inget för mig. Många jag lärde känna åkte hem igen efter bara några veckor, men jag har inte hört någon av dem säga att de ångrar sig. Tvärtom! Alla är väldigt glada över att de gjorde det.
Och till sist vill jag tacka alla som följt & kommenterat den här bloggen. Hade aldrig trott att ni skulle bli så många. Ni är så fina. ♥ Vi syns kanske. I cybervärlden eller på en snöig gata i Lund. Take care.
Sista dagen i London
Efteråt köpte vi favvomackan och favvodrickan (en sista gång, snyft) på Pret A Manger och satte oss på Trafalgar Square. När vi ätit klart började den långa och jobbiga resan (med övervikt och konkande) som gjorde att jag till sist kom hem till vackra, fina, underbara, bästa Sverige!
Afternoon tea och teater (igen)
På onsdagen började vi dagen med en sovmorgon och sen en runda på stan innan vi gick till Sketch som ligger på 9 Conduit Street. Det var mysigt och lite speciellt och inte som de andra ställena jag har druckit afternoon tea på. Vi tog den traditionella brickan och fick då flera mackor och små bakelser och scones var. Tyvärr var det så gott att jag helt missade att fotografera det innan det var slut. Typsikt.
Efter det var vi så mätta att vi inte orkade någon middag. Gick på The Mousetrap på St. Martin's Theatre och sen var det bara att bege sig tillbaka till hotellet och pressa ner alla grejer i resväskorna. Slängde en hel IKEA-kasse med grejer för att kunna komma hem..
Driving Miss Daisy på Wyndham's Theatre
Medan vi satt och väntade på att föreställningen skulle börja läste jag högt ur en frågesportsbok som handlade om 60-talet (fortfarande bästa årtiondet!). Då vände sig en ensam man från USA och började prata med oss. Han berättade om när han sett olika stora band genom tiderna och berättade lite Beatles-anekdoter.
Sen började föreställningen. Den handlar om relationen mellan Miss Daisy och hennes chaufför under flera år. Miss Daisy spelades av Vanessa Redgrave(!) och chauffören spelades av ingen mindre än James Earl Jones(!!!). Gud, fick lite hjärtklappning när han kom in på scenen. Blir sällan starstuck, men wow, coolt ju.
Föreställningen var hur som helst världsbäst. Den bästa teatern jag någonsin sett. Skrattade, grät. Fantastisk!
De två första dagarna med mamma
På tisdagen började vi dagen på National Portrait Gallery. (Vi skulle egentligen först se da Vinci-utställningen på National Gallery, men kön var alldeles för lång så vi hoppade över det.) Där såg vi Taylor Wessing Photographic Portrait Price som var hur fin som helst! Efteråt gick vi till det fina fiket Maison Bertaux (som jag berättade om här) och åt cheesecake och drack te.
På kvällen åt vi på KFC och såg sen Driving Miss Daisy på Wyndham's Theatre. (Ska snart berätta om den i ett annat inlägg.) Efteråt åt vi efterrätt på det fina Häagen-Dazs-glasscaféet på Leicester Square. Och sen var den dagen slut.
Prince Charles' birthday
Måndagen den 14 november fyllde Prince Charles 63 år. Och eftersom det skulle vara ett royal salute i Hyde Park gick jag givetvis dit för att se vad det egentligen innebar.
Måste säga att det var otroligt märkligt. Först galoperade hur många hästar som helst i en lång rad genom parken och lämnade av sex (om jag inte minns fel?) kanoner. På hästarna satt en massa personer i fina engelska uniformer. Sen red de tillbaka hela vägen. 
Under tiden ställde alla som skulle sköta kanonerna upp sig på ett speciellt sätt. Några meter bak stod en överste som skrek "One.. FIRE!" och så sköt den första kanonen, "Two.. FIRE!" och så sköt den andra kanonen osv. Vid varje kanonskott lät det som att blixten slog ner och det dröjde inte länge innan parken låg i total rökdimma så att man knappt kunde se någonting. Räknade inte hur många skott som avfyrades, men det borde varit 21 stycken(?). 
När alla skott var avfyrade kom alla hästar tillbaka igen, hämtade upp kanonerna och personerna och galoperade tillbaka igen. En orkester började spela och sen var det slut. Mycket märkligt. (Och kan ju tillägga att Charles givetvis inte ens var där.)
Lord Mayor's Show
Nu har jag varit hemma ett tag, men inte hunnit skriva för det har hänt så himla mycket hela tiden. Men nu ska ni iallafall få veta vad som hände min allra sista vecka i London.
Emma åkte hem den 11 november. Vi åt avskedslunch tillsammans och jag hjälpte henne med all packning. Sen var det tack och hej och så åkte hon hem till Sverige igen och jag blev ensam kvar. Himla sorgligt.
Dagen efter var det dags för Lord Mayor's Show. En väldigt gammal tradition. Först är det en lång parad och sist kommer borgmästaren (för City of London alltså, de har så många olika att jag inte kan hålla isär alla..) i en likadan guldig vagn som Prince John åker i i Disneys Robin Hood. Sen avslutas dagen med fyrverkerier. Och allt detta ville givetvis inte jag missa så jag tog bussen till Embankment och väntade på att de skulle lämna Royal Courts.
Det sjuka var att det kändes som en blandning mellan Andra Världskriget och Lundakarnevalståget. Folk i mörkgröna uniformer och rött band runt armen, hundratals människor som marscherade i takt, pansarvagnar och folk i militärdräkter som höll upp "do more, be more"-skyltar för att folk skulle gå med i The British Army - allt detta blandat med orkestrar, stora hundar, lättklädda tjejer, folk utklädda till grisar och hundar och kor, reklam för nya biofilmer, säckpipor osv. Ytterst märklig blandning alltså. Se själva: 
Efter 70 minuter(!) kom äntligen Lord Mayor of London David Wootton i sin guldiga vagn och vinkade åt folket. Då ställde sig alla upp och jublade, även jag. 
Lite senare var det fyrverkerier och sen var den dagen slut.
