There is no place like London

Igår klippte jag snedlugg, målade läpparna röda och drog på mig snyggaste klänningen. Sen åkte jag och Johanna iväg till Brixton där vi träffade Emma N. Tillsammans gick vi till O2 Academy där Pete Doherty skulle spela.

Köpte öl och ställde oss vid scenen. Väldigt mycket större än jag trodde att det skulle vara. Först spelade The Lines, helt okej. Sen spelade Billy Bones, tråkiga. Sen skulle The Vue spela och Johanna hade pratat jättemycket om dem så vi var alla helt förväntansfulla. De riggade scenen, men efter 45 minuters väntan kom någon som jobbade där ut på scenen och sa "nä, nu kommer Pete Doherty istället" och så packade de ihop allting igen. Mycket märkligt.

Men ja, sen kom han ju. Peter Doherty. Ovårdad, blek och småtjock. Finaste Pete. Han började spela och det var då kaoset bröt ut. Asmycket tryck från alla håll. Minns knappt när jag upplevde så jävla mycket tryck senast, helt galet. Kastades bara fram och tillbaka och var man än försökte sätta ner sina fötter fanns andra fötter. Överallt hördes "oh my god, she's fainting, she's fainting!!!" och sen hivades tjej efter tjej över staketet. Och överallt var det fulla killar som skulle testa på det här med crowdsurfning. Galet. Ett tag undrade jag faktiskt om jag och Pete var de nyktraste där.

Efter "Time for Heroes" började några killar bredvid mig plocka fram pulver och piller. Då kände jag att det var dags att flytta. Pressade mig ut på sidan. Hade tidigare stått på andra raden i mitten, men nu stod jag på sjunde ungefär, ute på högerkanten. Bland en massa killar med långa luggar, festivalarmband och som kunde alla texter. Det var lite fint. 20 minuter senare var det slut. Det avslutades med att Mick från Babyshambles kom ut på scenen och de körde sista låten tillsammans.

När det var slut var det egentligen efterfest på Jamm med alla som uppträtt och Babyshambles, men vi var smått döda och mörbultade och bestämde oss för att åka hem innan tunnelbanan slutade gå. Och så var det med den kvällen.